Träff med förskolan!

Igår hade vi den fruktade träffen med förskolan som vi inte vill  att Svea ska gå på, men har varit tvungna till att tacka ja till. Det var vi tre, sedan kom vår Specialpedagog från HAB, och vår kurator. Från kommunens sida så var det chefen för Resarö förskolor, ansvarig för att tillsätta resurspersoner och två från förskolan, bla hon som är ansvarig för Sveas avdelning.

Vi började trevande med att dra upp våra argument varför Svea ska få gå på Överbyförskola, men förgäves. Dom var benhårda på att det var fullt och att vi måste ställa oss i omplaceringskö, vilket vi redan har gjort. Sedan presenterade Anna, ansvarig för Sveas grupp, deras verksamhet och hur en dag på förskolan kan se ut. Vi gick igenom resursen som kommer att anställas och inte finns på plats idag, troligtvis från en annan förskola i Vaxholm. Därefter fick vi en rundvandring av Anna på förskolan.

Vi kom dit med en klump i halsen och såg bara den gråa trista asfalten framför huset. Vi gick därifrån, lättade och kände båda att detta kan bli bra, och mycket tack vare Anna. Vi fick också en titt på baksidan där en enorm gård bredde ut sig och när vi kom fick barnen mellis ute i det fria.

En annan positiv aspekt var att man jobbar med "ut och njut". Dom är ute hela tiden, vi lämnar ute och vi hämtar ute... men är det kallt och regnar vågrätt så går man in, för det handlar om ut och njut! Är det bra väder äter man ute, och alla barn sover ute. Positivt var också att man jobbar mycket med miljötänk och hälsa. Vi kan idag inte få en plats på Överby, vilket är trist för dom kompisar som Svea idag har kommer att gå på Överby, men nu ska vi göra detta så bra det bara går!!!!

Ett bra program

L har åkt till London och Svea har gått och lagt sig. Jag sitter och flippar mellan kanalerna när jag helt plötsligt får se en titel på Svt som är "född att vara annorlunda" och eftersom det var några minuter kvar gick jag självklart in på Svtplay för att se hela programmet.

Jag vet med mig att jag kanske inte är mogen för detta, fortfarande! Men jag kan inte hjälpa mig... som när jag var höggravid och hade någon form av fetisch att titta på Förlossningstv, kanske inte det bästa när man snart ska gå igenom det själv!!!

Programmet handlar om sex barn med olika former av handikapp, där en liten kille har DS. Det SKÄR i hjärtat när hans föräldrar säger att han inte har några kompisar när han kommer hem från skolan. Jag vet att man inte ska jämföra, jag vet att man inte ska dra paralleller men vi vet inte vad som komma skall. Vi vet inte om Svea kommer gå i skolan, om hon kommer spela fotboll eller om hon kommer få vänner. Och det skrämmer mig.

http://svtplay.se/t/156906/fodd_att_vara_annorlunda

Tre vänliga skälar inom loppet av ett dygn!

Det bästa, roligaste i hela världen (förutom Svea då såklart) är att befinna sig på ett nöjesfält ha ett åkband på armen och, gärna springandes, åka så mycket som möjligt! Detta fick jag uppleva igår när man kära vän Malin tog med mig till Grönalund och försåg mig med ett åkband. Malin kanske inte tycker det är lika kul som mig att åka ALLT så tursamt nog för mig fick vi med oss Anna också.... Malin spelade på chokladhjul, åkte Kvasten och Vilda musen... Jag och Anna åkte allt och lite till, lyckan var total =) Tills vi åkte Pop-expressen och både jag och Anna höll på att kräkas =) hmmmm.... tydligen sätter åldern sina spår!

Bussen hem med värkande fötter och när jag kommer till Engarn så står det en buss och väntar. När jag går fram till busschauffören så säger han "jag ska inte åka egentligen men jag ställer in min fika och kör er" - sagt och gjort! Han sparade mig 40 min prommenad med redan värkande fötter och klockan var 22,30 det finns små guldkorn även hos SL!

L & S är i Nyköping och hälsar på farmor och farfar, det är JÄTTE tomt hemma. Däremot så går det på ett jihu att göra sig iordning och komma iväg. Lite trött i morse efter ha lagt sig sent och tagit ett glas vin insåg jag att jag lämnade bilen på jobbet igår och var därför tvungen att spatsera till busshållsplatsen och hoppas på att jag inte skulle bli alltför sen till jobbet. DÅ stannar Malin (en till Malin) med sin bil och hämtar upp mig, och kör mig till jobbet!!!!!

Tack till er alla vänliga skälar där ute =)

GRATTIS ALBIN 5 ÅR

Idag fyller Sveas knas-kusin Albin 5 år och vi ska dit och fira honom...

Albin är den MEST charmiga killen i världen och den mest spralliga när han är på bra humör men kan också vara den jobbigaste killen i världen när han är på det humöret. Som min kära mor säger att han påminner väldigt mycket om mig själv när jag var liten... Sedan tappade jag charmen men behöll humöret =)

Ska se om vi kan få lite bilder från kalaset, Svea har köpt jätte fint lego till kusin!!!

Inte ett moln.... på himlen ja!!

I fredags var vi på HAB och det känns inte bra... jag vet att vi kommer få börja på "skabbdagiset" (som jag kallar det) men det känns för j.... rent ut sagt! Att man känner sig så maktlös, man vill ju sitt barn det bästa och när det inte inträffar så kommer känslorna frustrerad, arg och förtvivlad som en våg och sköljer över en. Vi ska träffa förskolechefen snart och förhoppningsvis inser dom vår problematik.

Helgen kom och gick i rask takt! Sista helgen i lugn, nu har vi några marathon helger framför oss och knappt en sekund över. Vi kavlar upp armarna och drar igång på fredag med föreställningen "Ljust och Fräscht", på lördag ska jag springa Strömmingsloppet i Vaxholm, så alla ni som har vägarna förbi Vaxholm på lördag... kom och heja =) ... eller kanske inte!!!!! Jag ser allvarligt talat ut som ett stopljus efter en löprunda, men det får vi bjuda på! Och på söndag är det dop.... *puh*

Hund

Vi försöker använda tecken så mycket vi bara kan hemma... men jag kan lugnt säga att jag skulle kunna bli HUNDRA gånger bättre. Däremot så har jag övat med Svea och nu kan hon sitt första tecken "hund" =)

Hon tycker det är super kul och varje gång som jag säger hund så gör hon tecknet och skrattar!

Den här bilden togs på Tittut när vi hade en fotograf där, som tog bilder av oss och hela gänget!

I morgon så ska vi till HAB, där vi ska diskutera förskolan... vi har ju inte fått plats på den förskola som ligger vägg i vägg med oss utan kommer få gå på en annan där Svea inte känner något barn och som har väldigt trista lokaler. Jag förbereder mig redan nu för att få HAB att VERKLIGEN stå bakom oss mot kommunen. Och då har vi stått i kö i

Runt omkring mig

Jobb igång på HELTID igen och när man kommer hem möts man av en tjej som kommer springande in i mammas armar... hela jag smälter! Vi leker, äter middag och sedan är det sängdags vid åtta, då orkar man med en liten stund tv alt löpning och sedan stupar man i säng!!! Bloggen har dessvärre fått tagit stryk men jag hoppas hitta små stunder att uppdatera.

Måndag och tisdag har jag varit på konferens och fått träffat en massa nya människor. En kollega såg av en händelse min kalender och såg att vi hade tid på HAB. Hon berättade då att hon hade en liten kille på 3 år som hade handikapp. Samtidigt satt en annan kollega som då berättade att han också har ett barn med handikapp. Dagen efter hände samma sak, en kollega såg min kalender och även han berättade att hans dotter har handikapp. Totalt ungefär 50 personer på denna konferens och vi var fyra personer som alla delade en gemensam sak...

Där fick jag också en fantastisk fin vers den är ganska lång, men fantastiskt fint och väldigt igenkännande!

v: Karin, mamma till Dante 3 år Jag betraktar familjer på ett nytt sätt, familjer med friska barn, tittar på dem utifrån på ett sätt som jag inte gjorde förut för då var jag en del av dem, småbarnfamiljerna, med samma glädejeämnen och problem som dem. Ibland tänker jag bara att det ser fint och enkelt ut, ibland känns det så fruktansvärt orättvist, då kommer det bittra ”så enkelt, så jävla enkelt”. Allting som har med barn att göra, alla diskussioner, aktiviteter, lekar har fått ett nytt perspektiv, mitt eget tysta perspektiv där allting är annorlunda. Precis vareda dag dag tänker jag på något sätt på annorlundaheten. Ibland känner jag mig så stark, nästan berusad över att ha accepterat situationen, det känns som jag flyger och är oövervinnerlig, att jag är den lyckligaste på jorden som har fått denna underbara gåva och att jag är så stolt över min älskade, brokiga familj som aldrig kommer att bli någon Svenssonfamilj, som alltid kommer att sticka ut, vara speciellt speciell. Men sen landar jag, dunslandar och då känns det som att allt det där bara är nån ihoplappad lögn för att överleva, och att sorgen och ledsenheten är det realistiska sanningsläget. Det har blivit skört nu om vi fortfarande ska kunna ha ett bra liv. Vi bor bra, har fantastiska människor som hjälper oss, en läkare vi litar på, släkt och vänner som vågar fråga oss om det som är svårt och som älskar Dante, och det är nästan det viktigaste av allt, att se andra älska Dante, att han får kärlek inte bara av oss. Men det är skört, jag tänker ibland om det skulle hända Erik någonting. Jag vill inte behöva klara mig utan honom, jag förstår inte hur jag skulle kunna. Eller om jag blev sjuk och inte orkade, hur skulle vi då ta hand om allt? Jag vet nu på ett nytt plan att det skulle kunna hända, att saker kan drabba oss så att allt förändras från en sekund till en annan. Är det därför jag har en hand som kramar så hårt om mitt hjärta ibland? Jag känner en samhörighet med andra föräldrar som har barn med funktionshinder, jag vill komma dem nära, saknar någon att prata med, någon annan än Erik även om vi pratar mycket. Det finns ett tomrum, en fråga som inte får något svar hela tiden, behöver så innerligt andra i samma situation, inte bara flyta omkring som en annorlunda liten ö och ropa ut i allt det normala som inte kan ge svar. För det gör vi nu, vi gör allt det som alla vanliga familjer gör; vi badar, leker i lekparker, spelar boll, åker på semester. Vi är mitt bland alla vanliga människor med sina vanliga liv men vi är inte som dem. Det tar på krafterna att försöka vara normal, jag skulle hellre vara i en samling av variation, med andra familjer som vi. Jag vill också diskutera vardagliga problem med föräldrar i parken medan man står och puttar fart på nån gunga. Men våra vardagliga problem handlar ju om andra saker. Jag vill fråga; har ni bra habilitering, har ni resurs eller särskild förskola, har ni vårdbidrag, finns det annan hjälp att få, hur pratar ni med syskonen om handikappet osv osv. I Lötsjöparken pratar man inte om sånt, inte i Rålambshovsparken heller, inte i badhuset, inte på charterresan, inte någonstans, för i den vanliga småbarnsvärlden pratar man om potträning, sova eller inte sova i mammas och pappas säng, när ska man sluta med napp och när är det ok att låta barnet börja titta på TV. Ibland undrar jag hur svårt det är att se Dante för andra. Jag vet inte hur han ser ut utifrån för jag ser honom varje dag, inifrån kärleken och där är han söt och rolig och härlig. Men ibland när han hänger tungan utanför munnen, skriker, dreglar och slår sig mot huvudet så knyter det sig, ”inte så inte så”, då kommer skammen. Och sedan skammen över skammen. Man får skämmas över sina barn, men inte om de är funktionshindrade, och definitivt inte på grund av de är det. Alla vill ha friska barn. Så många gånger de senaste åren jag har hört folk säga ”huvudsaken är att barnet är friskt”. ”Och om det inte är det då, vad ska du göra åt det?”, vill jag säga då. Det som kommer det kommer och det barnet, vem det är ska man vara beredd att ta emot och älska. Jag var inte det, inte alls. Jag var beredd att älska ett friskt och alldelses normalt barn, något annat hade jag inte några som helst djupare tankar kring. Men Dante kom, Dante som lär mig livet som ingen annan skulle ha kunnat. Han är min älskade lillängel som sover med öppen mun och utslagna armvingar, som sliter mig i håret när han kramar mig och som lägger sin bulliga kind mot min så att hjärtat brister. Han är den som alltid tar mig tillbaka till nu:et, han tvingar mig att skicka iväg framtiden, rulla ut den som en matta och ta ett steg i taget på den. Små korta steg.