Andra dagen!

Nu har Svea varit på dagis i två dagar och det går hur bra som helst!!! Idag var dom kvar över lunch, har varit ute hela förmiddagen och sedan gick in för en liten sångstund och sedan mat.

Själv sitter jag på jobbet och väntar tills jag kan ringa och fråga hur det går. Idag fick jag lite bilder som Lars tog, varav en sitter redan uppe på jobbet!

Första dagen avklarad...

Fem över elva var jag tvungen att ringa till Lars, då kunde jag inte hålla mig längre! Allt hade gått bra, det var Svea och två andra barn som skulle skolas in men dom andra två var sjuka så det var bara Svea. Totalt var det 5 barn och 4 i personalen!!

Resursen Jessica hade det också gott bra med, en kvinna i 40-års åldern som hade bra erfarenhet av förskolan men mindre av tecken. Hon var tydligen inbokad på en teckenkurs redan på HAB vilket känns bra. Lars tyckte det hade känts bra och att hon hade frågat honom mycket om hur man gjorde olika tecken, hon kändes helt enkelt engagerad...

Lite jobbigt att trollet inte går ännu... vilket egentligen är den punkten som vi kan märka av hennes diagnos. När man ser barn som är 8 - 10 månader yngre än henne som går och springer, så hugger det i hjärtat. Fick en liten dipp här i helgen när jag såg bilder på barn som några vänner hade lagt ut på Facebook.

Förskolan!!!

Svea har nu börjat inskolningen på dagis... JAG sitter och är nervös...  väntar spänt på att Lars ska ringa och berätta hur det har gått!

En våg av nya saker

Sveas nya tecken... "morgon, kaka, bil" och så tecknar hon när man sjunger "Imse vimse spindel"

När vi var på ettårs kontrollen så skulle vi få ta skölkörtelprover, och det var vi som tog upp det med läkaren. Hon sa att vi skulle göra det, så vi åkte hem i tron om att vi skulle få en remiss eller en bokad tid. Inget hände och när Lars och Svea var på 1,5 års kontrollen så tog han upp detta och hon sa bara att det var upp till oss att ta oss till labbet.... *ehhhhh* ska man veta sådant???

Sagt och gjort så tog vi oss till labbet där det då visade sig att Svea hade "konstiga" värden!!! Vi fick ta ett till prov som visade samma sak och nu har lilla trollet fått börja ta tabletter mot detta. Var riktigt jobbigt att få i henne första morgonen (löses upp i lite vatten) men sedan dess har hon varit jätte duktigt. Vi ska tillbaka den 1 september och ta nya prover för att se hur tabletterna har givit effekt.

Måndag så ska Svea börja förskolan!!!!!  Jag har försökt ringa kommunen hela sommaren men alla har varit på semester, i förrgårr fick jag äntligen tag på hon som är ansvarig på Sveas förskola. Hon kommer att få en resurs som heter Jessica, har tydligen jobbat lite med barn med DS, vilket är ungefär allt jag vet. Lars ska få göra en kartläggning av hennes kunskaper så vi kan höra med HAB om hon kan få gå en teckenkurs. Han ska också få se över förskolans material om vi kan förse dom med något.

*Puh* det ska bli skönt när vardagen är tillbaka ordentligt, Svea börjar på förskolan, Lars börjar jobba och vi kan få lite avlastning i att stimulera henne!

Ni får ursäkta bilderna är på sniskan.... men jag har försökt i sådär en kvart att få dom på rätt köl... OMÖJLIGT!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

 

Sommar!

Två veckor på resande fot är över och vi har landat hemma sedan någon vecka. Lägret var HELT fantastiskt!!! Vi bodde tillsammans med sex andra familjer i egna lägenheter och delade ett gemensamt utrymme där vi hänge på kvällarna när barnen hade gått och lagt sig. På dagarna var schemat späckat och vi fick dela på oss, antingen hade jag teckenutbildning på förmiddagen eller på eftermiddagen, den andra hängde med Svea och hade aktiviteter.

Efter att vi har kommit hem så har Svea lärt sig följande tecken: Apa, smörgås, nyckelpiga, får, röd, blå, borta, skor och gott. Det är otroligt vad hon lär sig fort och just nu händer det JÄTTE mycket.

Våra kära vänner Malin och Olof var här och grillade och sov över för några dagar sedan. Svea visade upp sig genom att gå fram och tillbaka med sin gåvagn (som jag har KÄMPAT med så länge). Hon går nu också mellan soffan och fotpallen, vilket blir några steg för henne.

Innan vi åkte på läger så började hon också att dricka med sin mugg själv! Nu äter hon själv också (med händerna ska tilläggas) men vill gärna inte att mamma eller pappa ska mata henne.

Det är en stor lättnad att det har hänt så mycket, vi har väl fått förlika oss med tanken att hon inte kommer kunna gå tills hon börjar på dagis men förhoppningsvis så kommer det kanske när hon ser alla andra barn som springer omkring. Än så länge så vet vi inte vem som kommer att vara Sveas resurs men nästa vecka så kommer hon från kommunen tillbaka så då kanske vi får svar.

Nedräkning...

Nu har nedräkningen börjat för teckenlägret!!! Den 10 juli ska hela familjen bege sig till Västanvik och delta på Svenska Downföreningen sommarläger. Det är totalt 13 familjer som deltar och alla har en liten knodd som har DS och är mellan 0 - 2 år. Det ska verkligen bli SUPER mysigt att hänga en hel vecka, lära sig tecken bättre, Svea får träffa kompisar, vi blir serverad mat, och får träffa en massa nytt och trevligt folk =)

Här är deras blogg...

http://sommarlager2011.blogspot.com/

Tillbaka efter en härlig men lite regnig semester!

En vecka går GRYMT fort, vi har varit ute på landet och myst hela vår lilla familj. Förra helgen så var Peter, Kristina och Edvin och hälsade på. Vi åkte lite båt, grillade, gungade och lekte i sanden. Söndagen bjöd på hellregn så vi packde in oss i båten (tack mamma och Gösta för att ni har en båt som man kan stänga en dörr om sig) med barn och packning och drog till Norrtälje. Vi tågade mot En liten smula där vi tröstade oss med underbara bakverk när regnet smattrade mot rutan.

Måndag morgon och åter mörkt på himlen, så vi bestämde oss för att dra till Wira bruk för att kolla lite konstsmide och kanske handla lite hem =).

Onsdag kväll kom mamma och Gösta ut och torsdagen var det fixdag inför Midsommar när både syster med familj och Göstas son med familj skulle komma.

Det vart en lyckad midsommar, med sill och en ganska ful men god västerbottenpaj! Vi tillverkade och klädde midsommarstången, dansade, fiskade och fick upp en 1,1 kg aborre som sedan grillades med massor av citron och smör. Svea var på ett strålande humör hela helgen och den lilla tokan har nu sett till att hennes mamma och pappa fått plocka ner allt i hennes ståhöjd. Hon tar sig även uppför trappor och nedför, så grind vid trappan är något som står på vår inköpslista.

Nationaldagen...

En låååång helg hemma där tanken var att vi skulle ta det lugnt och bara mysa, fixa lite i trädgården och kanske lite inne. En dag fick vi som fixar dag, sedan var det kalas mest hela tiden!!! Vi hälsade på moster och knaskusinerna, vi fick besök av Edvin och hans föräldrar, vi besök av gamla grannar och nya. Sedan avslutade vi det hela med Nationaldagsfirande i Storaskuggan med Svenska Downföreningen.

Svea har en film som heter Sånghatten som hon ÄLSKAR, det är barn som gör ljud, en tjej som heter Sanna som sjunger och dockor som också sjunger om vartannat. När SD hade firande så var Sanna som sjunger i filmen på besök.... och Svea fick vara med på sitt första idolfoto =)

   Piknick i det gröna, men oj vad varmt det var.... 

"Sjung med Sanna"-Sanna, Sveas första idolbild!

 Vi fick åka häst och vagn!

                               Svea och hennes kompis Tove hängde i Toves tält där det fanns skugga!

 Alla barnen samlades för en sång stund med Sanna. 

 Men vi hann också med en del hemma, bland annat att få upp nya utemöbler... Dom "gamla" som köptes in förra året föll offer för snöraset i vintras. Nej! Vi trodde inte att ett snöras kunde knäcka en stenskiva eller två! Men det blev också lite grillning och lite besök från nära och kära!

     Nya och fina utemöblerna!

    Lars ÄLSKAR att grilla =) 

Svea har också fått en favorit sysselsättning, vilket är att bada! Hon far runt i badet och leker med sina badleksaker... Hon tycker helt enkelt att det är toppen!!!!

  Svea ÄLSKAR sitt badkar och sina badleksaker!

  Hon älskar att ställa sig upp och pussa på mamma eller pappa!

Träff med förskolan!

Igår hade vi den fruktade träffen med förskolan som vi inte vill  att Svea ska gå på, men har varit tvungna till att tacka ja till. Det var vi tre, sedan kom vår Specialpedagog från HAB, och vår kurator. Från kommunens sida så var det chefen för Resarö förskolor, ansvarig för att tillsätta resurspersoner och två från förskolan, bla hon som är ansvarig för Sveas avdelning.

Vi började trevande med att dra upp våra argument varför Svea ska få gå på Överbyförskola, men förgäves. Dom var benhårda på att det var fullt och att vi måste ställa oss i omplaceringskö, vilket vi redan har gjort. Sedan presenterade Anna, ansvarig för Sveas grupp, deras verksamhet och hur en dag på förskolan kan se ut. Vi gick igenom resursen som kommer att anställas och inte finns på plats idag, troligtvis från en annan förskola i Vaxholm. Därefter fick vi en rundvandring av Anna på förskolan.

Vi kom dit med en klump i halsen och såg bara den gråa trista asfalten framför huset. Vi gick därifrån, lättade och kände båda att detta kan bli bra, och mycket tack vare Anna. Vi fick också en titt på baksidan där en enorm gård bredde ut sig och när vi kom fick barnen mellis ute i det fria.

En annan positiv aspekt var att man jobbar med "ut och njut". Dom är ute hela tiden, vi lämnar ute och vi hämtar ute... men är det kallt och regnar vågrätt så går man in, för det handlar om ut och njut! Är det bra väder äter man ute, och alla barn sover ute. Positivt var också att man jobbar mycket med miljötänk och hälsa. Vi kan idag inte få en plats på Överby, vilket är trist för dom kompisar som Svea idag har kommer att gå på Överby, men nu ska vi göra detta så bra det bara går!!!!

Ett bra program

L har åkt till London och Svea har gått och lagt sig. Jag sitter och flippar mellan kanalerna när jag helt plötsligt får se en titel på Svt som är "född att vara annorlunda" och eftersom det var några minuter kvar gick jag självklart in på Svtplay för att se hela programmet.

Jag vet med mig att jag kanske inte är mogen för detta, fortfarande! Men jag kan inte hjälpa mig... som när jag var höggravid och hade någon form av fetisch att titta på Förlossningstv, kanske inte det bästa när man snart ska gå igenom det själv!!!

Programmet handlar om sex barn med olika former av handikapp, där en liten kille har DS. Det SKÄR i hjärtat när hans föräldrar säger att han inte har några kompisar när han kommer hem från skolan. Jag vet att man inte ska jämföra, jag vet att man inte ska dra paralleller men vi vet inte vad som komma skall. Vi vet inte om Svea kommer gå i skolan, om hon kommer spela fotboll eller om hon kommer få vänner. Och det skrämmer mig.

http://svtplay.se/t/156906/fodd_att_vara_annorlunda

Tre vänliga skälar inom loppet av ett dygn!

Det bästa, roligaste i hela världen (förutom Svea då såklart) är att befinna sig på ett nöjesfält ha ett åkband på armen och, gärna springandes, åka så mycket som möjligt! Detta fick jag uppleva igår när man kära vän Malin tog med mig till Grönalund och försåg mig med ett åkband. Malin kanske inte tycker det är lika kul som mig att åka ALLT så tursamt nog för mig fick vi med oss Anna också.... Malin spelade på chokladhjul, åkte Kvasten och Vilda musen... Jag och Anna åkte allt och lite till, lyckan var total =) Tills vi åkte Pop-expressen och både jag och Anna höll på att kräkas =) hmmmm.... tydligen sätter åldern sina spår!

Bussen hem med värkande fötter och när jag kommer till Engarn så står det en buss och väntar. När jag går fram till busschauffören så säger han "jag ska inte åka egentligen men jag ställer in min fika och kör er" - sagt och gjort! Han sparade mig 40 min prommenad med redan värkande fötter och klockan var 22,30 det finns små guldkorn även hos SL!

L & S är i Nyköping och hälsar på farmor och farfar, det är JÄTTE tomt hemma. Däremot så går det på ett jihu att göra sig iordning och komma iväg. Lite trött i morse efter ha lagt sig sent och tagit ett glas vin insåg jag att jag lämnade bilen på jobbet igår och var därför tvungen att spatsera till busshållsplatsen och hoppas på att jag inte skulle bli alltför sen till jobbet. DÅ stannar Malin (en till Malin) med sin bil och hämtar upp mig, och kör mig till jobbet!!!!!

Tack till er alla vänliga skälar där ute =)

GRATTIS ALBIN 5 ÅR

Idag fyller Sveas knas-kusin Albin 5 år och vi ska dit och fira honom...

Albin är den MEST charmiga killen i världen och den mest spralliga när han är på bra humör men kan också vara den jobbigaste killen i världen när han är på det humöret. Som min kära mor säger att han påminner väldigt mycket om mig själv när jag var liten... Sedan tappade jag charmen men behöll humöret =)

Ska se om vi kan få lite bilder från kalaset, Svea har köpt jätte fint lego till kusin!!!

Inte ett moln.... på himlen ja!!

I fredags var vi på HAB och det känns inte bra... jag vet att vi kommer få börja på "skabbdagiset" (som jag kallar det) men det känns för j.... rent ut sagt! Att man känner sig så maktlös, man vill ju sitt barn det bästa och när det inte inträffar så kommer känslorna frustrerad, arg och förtvivlad som en våg och sköljer över en. Vi ska träffa förskolechefen snart och förhoppningsvis inser dom vår problematik.

Helgen kom och gick i rask takt! Sista helgen i lugn, nu har vi några marathon helger framför oss och knappt en sekund över. Vi kavlar upp armarna och drar igång på fredag med föreställningen "Ljust och Fräscht", på lördag ska jag springa Strömmingsloppet i Vaxholm, så alla ni som har vägarna förbi Vaxholm på lördag... kom och heja =) ... eller kanske inte!!!!! Jag ser allvarligt talat ut som ett stopljus efter en löprunda, men det får vi bjuda på! Och på söndag är det dop.... *puh*

Hund

Vi försöker använda tecken så mycket vi bara kan hemma... men jag kan lugnt säga att jag skulle kunna bli HUNDRA gånger bättre. Däremot så har jag övat med Svea och nu kan hon sitt första tecken "hund" =)

Hon tycker det är super kul och varje gång som jag säger hund så gör hon tecknet och skrattar!

Den här bilden togs på Tittut när vi hade en fotograf där, som tog bilder av oss och hela gänget!

I morgon så ska vi till HAB, där vi ska diskutera förskolan... vi har ju inte fått plats på den förskola som ligger vägg i vägg med oss utan kommer få gå på en annan där Svea inte känner något barn och som har väldigt trista lokaler. Jag förbereder mig redan nu för att få HAB att VERKLIGEN stå bakom oss mot kommunen. Och då har vi stått i kö i

Runt omkring mig

Jobb igång på HELTID igen och när man kommer hem möts man av en tjej som kommer springande in i mammas armar... hela jag smälter! Vi leker, äter middag och sedan är det sängdags vid åtta, då orkar man med en liten stund tv alt löpning och sedan stupar man i säng!!! Bloggen har dessvärre fått tagit stryk men jag hoppas hitta små stunder att uppdatera.

Måndag och tisdag har jag varit på konferens och fått träffat en massa nya människor. En kollega såg av en händelse min kalender och såg att vi hade tid på HAB. Hon berättade då att hon hade en liten kille på 3 år som hade handikapp. Samtidigt satt en annan kollega som då berättade att han också har ett barn med handikapp. Dagen efter hände samma sak, en kollega såg min kalender och även han berättade att hans dotter har handikapp. Totalt ungefär 50 personer på denna konferens och vi var fyra personer som alla delade en gemensam sak...

Där fick jag också en fantastisk fin vers den är ganska lång, men fantastiskt fint och väldigt igenkännande!

v: Karin, mamma till Dante 3 år Jag betraktar familjer på ett nytt sätt, familjer med friska barn, tittar på dem utifrån på ett sätt som jag inte gjorde förut för då var jag en del av dem, småbarnfamiljerna, med samma glädejeämnen och problem som dem. Ibland tänker jag bara att det ser fint och enkelt ut, ibland känns det så fruktansvärt orättvist, då kommer det bittra ”så enkelt, så jävla enkelt”. Allting som har med barn att göra, alla diskussioner, aktiviteter, lekar har fått ett nytt perspektiv, mitt eget tysta perspektiv där allting är annorlunda. Precis vareda dag dag tänker jag på något sätt på annorlundaheten. Ibland känner jag mig så stark, nästan berusad över att ha accepterat situationen, det känns som jag flyger och är oövervinnerlig, att jag är den lyckligaste på jorden som har fått denna underbara gåva och att jag är så stolt över min älskade, brokiga familj som aldrig kommer att bli någon Svenssonfamilj, som alltid kommer att sticka ut, vara speciellt speciell. Men sen landar jag, dunslandar och då känns det som att allt det där bara är nån ihoplappad lögn för att överleva, och att sorgen och ledsenheten är det realistiska sanningsläget. Det har blivit skört nu om vi fortfarande ska kunna ha ett bra liv. Vi bor bra, har fantastiska människor som hjälper oss, en läkare vi litar på, släkt och vänner som vågar fråga oss om det som är svårt och som älskar Dante, och det är nästan det viktigaste av allt, att se andra älska Dante, att han får kärlek inte bara av oss. Men det är skört, jag tänker ibland om det skulle hända Erik någonting. Jag vill inte behöva klara mig utan honom, jag förstår inte hur jag skulle kunna. Eller om jag blev sjuk och inte orkade, hur skulle vi då ta hand om allt? Jag vet nu på ett nytt plan att det skulle kunna hända, att saker kan drabba oss så att allt förändras från en sekund till en annan. Är det därför jag har en hand som kramar så hårt om mitt hjärta ibland? Jag känner en samhörighet med andra föräldrar som har barn med funktionshinder, jag vill komma dem nära, saknar någon att prata med, någon annan än Erik även om vi pratar mycket. Det finns ett tomrum, en fråga som inte får något svar hela tiden, behöver så innerligt andra i samma situation, inte bara flyta omkring som en annorlunda liten ö och ropa ut i allt det normala som inte kan ge svar. För det gör vi nu, vi gör allt det som alla vanliga familjer gör; vi badar, leker i lekparker, spelar boll, åker på semester. Vi är mitt bland alla vanliga människor med sina vanliga liv men vi är inte som dem. Det tar på krafterna att försöka vara normal, jag skulle hellre vara i en samling av variation, med andra familjer som vi. Jag vill också diskutera vardagliga problem med föräldrar i parken medan man står och puttar fart på nån gunga. Men våra vardagliga problem handlar ju om andra saker. Jag vill fråga; har ni bra habilitering, har ni resurs eller särskild förskola, har ni vårdbidrag, finns det annan hjälp att få, hur pratar ni med syskonen om handikappet osv osv. I Lötsjöparken pratar man inte om sånt, inte i Rålambshovsparken heller, inte i badhuset, inte på charterresan, inte någonstans, för i den vanliga småbarnsvärlden pratar man om potträning, sova eller inte sova i mammas och pappas säng, när ska man sluta med napp och när är det ok att låta barnet börja titta på TV. Ibland undrar jag hur svårt det är att se Dante för andra. Jag vet inte hur han ser ut utifrån för jag ser honom varje dag, inifrån kärleken och där är han söt och rolig och härlig. Men ibland när han hänger tungan utanför munnen, skriker, dreglar och slår sig mot huvudet så knyter det sig, ”inte så inte så”, då kommer skammen. Och sedan skammen över skammen. Man får skämmas över sina barn, men inte om de är funktionshindrade, och definitivt inte på grund av de är det. Alla vill ha friska barn. Så många gånger de senaste åren jag har hört folk säga ”huvudsaken är att barnet är friskt”. ”Och om det inte är det då, vad ska du göra åt det?”, vill jag säga då. Det som kommer det kommer och det barnet, vem det är ska man vara beredd att ta emot och älska. Jag var inte det, inte alls. Jag var beredd att älska ett friskt och alldelses normalt barn, något annat hade jag inte några som helst djupare tankar kring. Men Dante kom, Dante som lär mig livet som ingen annan skulle ha kunnat. Han är min älskade lillängel som sover med öppen mun och utslagna armvingar, som sliter mig i håret när han kramar mig och som lägger sin bulliga kind mot min så att hjärtat brister. Han är den som alltid tar mig tillbaka till nu:et, han tvingar mig att skicka iväg framtiden, rulla ut den som en matta och ta ett steg i taget på den. Små korta steg.

Lite mycket just nu...

Nu har det gått LÄNGE sedan jag skrev... men det är lite mycket just nu och känner inte riktigt att jag mäktar med, håller näsan över vattenbrynet en vecka till sedan ska jag pilla mig i naveln i en månad. Det är tjejhelg, begravning och Thailand på nästan samma gång!!!!


















Helgen som gick var vi och hämtade nyckeln till huset i Thailand, och dom vi ska hyra av är verkligen super trevliga och det känns ännu bättre än tidigare.

Igår var vi på Tittut hela familjen, där vi hade en fotograf på besök och vi fick ta lite familjebilder. Mysigt eftersom vi inte har några alls sedan tidigare. Lars införskaffade också ett par skor till Svea som var urgulliga och som hon spatserade runt med hela kvällen igår. Nu börjar lilla trollet att gå med gåvagnen själv.... hon är däremot lite harig och vill att man ska stå bakom henne, annars vägrar hon och sätter sig ner. Håller fortfarande på att jobba med dom instruktioner som vi fick från HAB förra gången, lära sig dra sig upp... mer med tungan... och sådär tre saker till. Hoppas kunna få lite mer verktyg till på fredag när Lars och Svea ska på planering på HAB Täby och tyvärr kan inte jag vara med, utan måste på begravning.





Prövade ut Sveas Thailands outfit igår =) "strandhäng"

Himmel och helvete

Fredag morgon och Lars ringer och meddelar att han har fått punktering, på Resarö =) så han sitter och väntar på bägare! Ungefär samtidigt så knackar det på dörren och där ute står det två hantverkare och vänligen meddelar att man ska komma och bila upp vårt badrum nu... men jag får fem minuter på mig att städa undan allt, tack för det!

Mitt i allt detta så ska Svea sova två nätter hos mormor och jag är mitt uppe i packning till henne. Jag och Lars ska på bröllop till Söderhamn =)

Hantverkarna får min nyckel eftersom vi ska iväg och vid tio så drar dom på lunch. Stressad som man är tänker man kanske inte hela vägen för det man inte har i huvudet...
Vagnen står i garaget och jag har ingen nyckel. Kommer på att jag kan ringa Peter som har en extra till oss, tur för mig så är han hemma så jag åker dit. Hämtar nyckeln och ska åka hem och låsa men då är det isgata och jag kommer inte upp från deras infart =) Så in till Peter och han får klä på Edvin och sedan hjälpa mig att köra ut bilen.

Det är dessa lägen man är tacksam för att man ska iväg på något kul! Svea var som sagt hos mormor och Gösta hela helgen vilket hon klarade galant och enligt mamma så var det inte ett enda gnäll under hela helgen. Vi var på ett fantastiskt roligt bröllop så alla var nöjda och glada.

I morgon så bär det av på nya äventyr och vi åker till Sälen, farmors 60-års present, eftersom jag fyller på fredag hoppas jag vi också kommer fira mig =)

Lill skruttan flyttar ut!!

Helgen som var gick verkligen i lugnets tecken, fick en trevlig inledning hemma hos paret Karlström/Persson med taco och bubbelpool. Lite mer planering inför Thailand, där avresedagen närmar sig med stormsteg!!!

Lördag så skulle vi städa upp efter alla hantverkare som har kommit och gått under veckan. Efter mycket om och men så flyttade vi också in Svea i sitt eget rum (som ligger vägg i vägg med vårt). Jag tycker verkligen det är super jobbigt att inte ha henne i sovrummet längre men måste erkänna att både hon och vi sover bättre. Helt plösligt så har vi MASSOR av utrymme i sovrummet och ett stort tomrum vid fotändan!!!!

Nu har vi också investerat i en bärryggsäck till trollet, som ska med till Thailand! Prövade den i söndags och Svea satt och skrattade hela tiden, så det känns som ett vinnande koncept.

Så lååååångt kvar

Sitter på jobbet... var grymt effektiv igår och har därav lite mindre i kalendern idag. Svea-hjärtat vaknade tre i morse och var vaken till fem! Jag räknar verkligen ner tills dess att Lars ska vara hemma och han tar alla nätter. Igår natt när det var Lars tur att gå upp vaknade hon halv sex, och av någon outgrundlig anledning så vaknar hon 3 när jag ska ta.... som att hon vet!

Igår kom dom också förbi med täckplast så HELA hemmet är uppochnervänt, ska ordna en bild för dokumentation eller om man känner sig trött framöver kan kan kolla tillbaka. Utöver detta jobbar jag och Lars en hel del dessa dagar, kommer hem, laga mat, lägga Svea sedan är man DÖD!

Ok... nu avslöjar jag (vilket betyder att det står skrivet i sten=) men jag och Lars ska springa halvmaran 2011. Nu är det bara att bita i sura äpplet, sätta på sig broddarna och ta dom stora stegen runt Resarö.

Hatten av, ingen sömn!

Andra veckan på jobbet är avklarat och det har gått med bravur =) Självklart är det en chock att komma tillbaka och sätta sig framför en burk i 8 timmar, när man annars får den timmes ljus som nu är på dan samt frisk luft. Jag har fått byta kontor och sitter numera på vårt kontor i Täby (tidigare hade jag kontoret i stan) där jag förra veckan fick ett fantastiskt mottagande med blomma på bordet och bjud lunch.

Under denna period så har vi också börjat med 5 min metoden på Svea, vilket har fungerat bra! Tidigare vaggade vi henne till sömn men ärligt talat så fungerar det inte i längden =) samt att mina handleder är smått trasiga. Till detta hör också att Sveas farmor har varit här när jag har jobbat och tagit väl hand om henne. Men det är mycket förändringar i den lilla krabatens liv, och dom sista dagarna har hon vaknat 05, 04, och igår 02,30 och vill ha välling. Sedan har hon varit vaken någon timme... ok när man är föräldrarledig men SÅDÄR när man ska upp och jobba och sitta i möten.

Nästa vecka börjar dom också på vår tvåårs besiktning arbete, vilket betyder att vi måste få ihop alla möbler i samtliga rum i mitten och täcka!!!! Skönt att få gjort, sjuuuuuukt dålig tajming.

Måste också lägga till.... fick en kommentar på förra inlägget från "Markus" som hade en fyra månaders med DS hemma. Att bara en person säger att dom får lite stöd från denna blogg gör mig varm i hjärtat, och får mer inspiration att fortsätta.

Ibland blir man trött

En sjukvecka kan lätt tära på humöret och på tålamodet. Som vanligt så övar vi, denna gång att hon ska ge tillbaka det hon får av mig. Gång på gång så lägger hon leksaken åt andra hållet mot vad jag ber henne om. Tillslut så tryter mitt tålamod och jag avbryter övningen, jag orkar helt enkelt inte.

Ibland önskar jag att det kunde komma LÄTT att det "bara händer" som många andra föräldrar har det. "Oj nu ställde sig mitt barn upp" ""Nu går hon" osv. För oss känns det just nu som att man måste jobba med allt och inget kommer enkelt. Självklart vet jag att det inte är Sveas fel och att det bara är en fas som jag går igenom, men det känns lite tungt just nu.

Till det så har en liten tjej på Tittut kommit jätte långt med sina tecken, vilket är super kul att se. Men att få höra att dom övar runt 2 timmar per dag gör ju att man får lätt ångest. Vi är inte i närheten av det. Vi gör lite tecken när vi sjunger och lite sporadiskt. Det får bli mer hårdkörning nu!!!

Svea är ute och spatserar, här i Sälen samma kväll som hon sedan blev magsjuk!!!!

Jag och min kära syster yster i stugan i Sälen

Fram och tillbaka, upp och ner!!!

Julen kom och gick i ett jihoooo! Efter att vi hade avverkat alla ställen kom vi äntligen upp till Sälen och familjen Törnberg. Vi fick några väldigt kalla dagar men med mycket skratt, en hel del bastu och mycket skidåkning.

Dagen innan nyår så skulle vi lämna den hyrda stugan för att bege oss till min familjs stuga där nyår skulle firas med mamma, Gösta, syster, John och barnen. Det var löjrom och oxfilé på menyn men höjdpunkten var ändå spelet Absolut Överens som drogs fram, framåt småtimmarna med både glädje och förtret. Natten slutade lite abrupt med att Svea vaknade och kräktes.

Vi åkte hem på nyårsdagen och hann inte mer än till Transtrand förrän gumman kräktes första gången. Som tur var tankade vi när hon bajsade ner sig! Natten till den 2:a så var det åter igen kaskadkräkningar och nerbajning som gällde och morgonen som väntade så låg även Lars!!!

Idag så har vi fått i Svea vätskeersättning och saft, hållit koll på henne att hon kissar samt varit i kontakt med vårdguiden. Jag ÖNSKAR att det var jag som hade fått det och inte Svea, våran stackars lilla älskling som är alldeles utslagen men en riktig liten kämpe!!!!