torsdag 18 mars 2010

Ångest!


Nu har jag läst ut boken... och nu har min ångest växt för det faktum att Svea inte kommer att vara den gulliga lilla söta tjej som hon är idag. I boken "Prins annorlunda" så skriver föräldrarna om personer som tittar snett, tar avstånd och går omvägar när dom kommer med sin tonåring som har ds.

Jag vet inte om jag klarar av det...


Det värmer mitt hjärta när man får dessa fina ord skrivna från ens allra käraste syster!

5 kommentarer:

  1. Svea kommer att vara precis den ni väljer att se henne som. En ängel, att älska och skydda från allt ont. Njut av er tid ni har just nu, och tackla eventuella problem längs vägen om dom skulle dyka upp. Svea är en söt och livlig liten tjej. Njut av idag... livet är det som finns just nu. Ingen vet vad som händer i morgon. Massa kramar!

    SvaraRadera
  2. cissi, du och lars är underbara föräldrar till er underbara dotter svea!!!!!!
    kramar lisa

    SvaraRadera
  3. Åh!
    TRO mig - för er och för hela er omgivning så kommer er Svea för alltid att vara hur underbart vacker och söt som helst!
    Det vi beskriver i boken ska du VERKLIGEN inte haka upp din rädsla inför framtiden på.

    Ludvig är nu 19 år och varje ögonblick med honom är helt magiskt!
    Det finns ingenting som vi ångrar med hans liv.
    Det är som det ska vara.

    Och Svea är ju världens sötis!
    Njut! NJUT!
    Oro inför framtiden är den mest onödiga känsla som finns.
    När någonting inträffar i livet, har du någonsin hört någon säga:
    "Åh vilken tur att jag gick omkring och oroade mig så mycket!"

    Låt livet hända.
    Låt Svea få hända precis som hon gör.
    Är övertygad om att ni gör ett fantastiskt jobb med henne!

    Sänder värme till er i hela familjen!

    kramelur!

    SvaraRadera
  4. Jag saknar Svea! Kom hem nuuuu! Kram

    SvaraRadera
  5. Hej! Jag har också läst en bok " Det barn vi fick". En hoppfull bok. Men samtidigt blev jag rädd för framtiden på ett sätt som jag inte var innan jag läste den. I min fantasivärld om Angelica som lite större och äldre kommer hennes diagnos knappt att märkas. För så är det ju nu!? Hon är ju till och med tidig med att lära sig vissa saker. Hon kämpar och tränar. Det senaste är att hon har börjat sjunga. När jag sjunger så formar hon sina läppar på samma sätt. Så gulligt att man dör.
    Glad påsk i nya huset!!
    Vårhälsningar från Öland.
    Petra & Angelica

    SvaraRadera