Där i den stund så försvann golvet under mig och jag tog hiss ner i underjorden. Efter det kom jag knappt ihåg vad läkaren sa, jag såg min underbara lilla dotter ligga som ett vårdpaket och jag skulle behöva säga upp mig från jobbet och ta hand om henne.
Hon kommer aldrig kunna åka skidor, hon kommer aldrig att kunna gå i skolan, hon kommer aldrig uppleva sin första kyss, hon kommer aldrig gifta sig, hon kommer aldrig flytta hemifrån, hon kommer aldrig, hon kommer aldrig...
Det var väldigt egoistiska tankar som kom, ska jag aldrig kunna åka skidor igen, ska jag aldrig kunna satsa på jobbet, ska vi aldrig kunna leva gamla utan våra barn. Tankar som kändes fult och som man inte skulle få känna för här är hon ju vårt underbara barn som vi absolut inte älskar mindre för hennes eventuella diagnos.
Allt som hon inte kommer kunna göra gick på repeat i min hjärna, samtidigt som jag försökte ringa mamma och snörvlande berätta den fasansfulla nyheten. Hela dagen så grät jag och Lars om vartannat och när den ena var nere så tröstade den andra.
Däremot så hade vi hoppet uppe och än så länge hade man inte säkerställt att hon hade down, alla tecken kunde inte bockas av.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar