Tankar om amning

När Svea tittade fram 05,10 den 21:a december så fick jag henne på mitt bröst och barnmorskan ville att jag skulle försöka amma henne direkt. Vad vi inte visste då var att Svea hade DS och att detta kunde ha betydelse när man ammar. Svea vägde endast 2445 g och därför var det också stort fokus på att försöka få i henne mat så att hon inte gick ner för mycket.

Första dygnet så fick vi en liten j.... medicinkopp att mata henne med. Det tog ungefär en timme att få i henne 10 ml, däremellan satt jag med henne vid bröstet och försökte att amma men utan resultat. Dag två där vi gick in i dimman, så var det bara Svea i familjen som åt mat och fokus låg på att få koppj... att ge föda åt vårt barn. Vi var nu uppe i 20 ml vid varje matning, och det tog sin tid varje gång hon behövde mat, däremellan satt jag med henne vid bröstet.

Dagen innan vi skulle åka hem så kom en barnmorska till oss och vi beskrev om våra svårigheter med koppj.... och hon rekommenderade att vi skulle pröva nappflaskan, vilket fungerade utmärkt. Under hela tiden så hade Svea fått mjölkersättning, och vid varje besök av sköterska, barnmorska eller läkare så kom också frågan om hur det går med amningen.

Samma dag som vi skulle åka hem så fick jag pröva att använda en mjölkpump. Gick väl okej att få ut mjölk till en början, men då skulle man ju heller inte ha så mycket i brösten. Väl hemkommen så satte jag mig i soffan, pumpade och pumpade, och pumpade och pumpade. Däremellan så satt jag med Svea vid bröstet och försökte att amma.

Att inte kunna ge mat åt sitt eget barn är en ganska så stressande känsla, att sedan alla frågar hur det går med amningen gör inte pressen mindre. Den första veckan så kämpade vi på, hon fick ersättning samt bröstmjölk som jag pumpade, däremellan så satt jag med henne vid bröstet och försökte amma. Vi prövade även att ge henne med en "extra tutte" men den rev hon bort!

När veckorna gick så gick också bröstmjölken sin väg och det blev mindre och mindre vid varje tillfälle med pumpen, medan tiden blev längre och nackspärren närmade sig. Hela tiden ökade också min ångest för att jag inte kan ge mitt barn mat. Jag nämnde i ett tidigare inlägg att vi hade gjort 14 läkarbesök på 7 veckor, vid varje läkarbesök så fick jag frågan hur amningen går, ta och addera 7 BVC besök på det också!

Till slut så orkade jag helt enkelt inte, DS, nyfött barn och lite sömn tog ut sin rätt. Nu får hon bara ersättning och är en frisk och välmående liten flicka.

Jag fick aldrig någon hjälp på sjukhuset med amningen, kanske för den diagnosen som Svea fick. Då glömdes jag lite bort, men också vad som händer med min kropp när man kommer hem från sjukhuset. Vi har varit på så otroligt mycket läkarbesök med Svea och det har gjort att jag har satt mig och min kropp som nummer två. Det kanske är det som visar på att man nu är mamma!