Självklart bör jag ta det från början!
På besök i Nyköping, min sambo Lars hemstad, på 30 års fest och lite salongs berusade så stod vi på balkongen med en cigarett i handen och då började vi prata om att skaffa barn och att vi ville ha det med varandra. Kanske var det skumpan i handen eller kylan ute men då bestämde vi oss tillsammans att vi ville försöka.
Jag slutade några veckor senare att äta p-piller och räknade kallt med att vi skulle få vänta några månader, kanske år för att bli gravid men första mensen kom aldrig och stickan visade att vi skulle ha barn!
Första tiden så mådde jag otroligt illa var otroligt trött, som en konstant åksjuka. Ja, alla normala tecken på en graviditet. Vi hade också valt att inte berätta för någon, innan v 12, och att sitta på jobbet med kräket i halsen kräver sin skådespelerska.
Vecka tolv närmade sig och det var time att berätta på jobbet. Ångesten började krypa inpå då jag skulle berätta för min chef som jag vet har försökt i många år att få barn. Nu tog hon det otroligt bra och var bara glad för min skull, samt försäkrade mig om att inte oroa mig över henne.
I vecka 18 så frågade min barnmorska (i förbifarten) om jag var intresserad av att ta ett KUBB test. Tog upp frågan hemma och vi bestämde oss för att vi inte ville ta ställning till resultatet. Det vi sa var att det var vår värsta mardröm och vi orkade inte tänka på det. Därmed lämnade vi det ämnet och räknade kallt med ett frisk och välmående barn.
Resterande tid av min graviditet flöt på ganska så harmlöst. Sista tiden så började mina fingrar domna bort och jag var tvungen att operera mig, för karpaltunnelsyndrom. Första gången i mitt liv så skulle jag operera mig, snudd på höggravid. Höger hänt som jag är så var det självklart den handen jag fick lägga under kniven och för er som inte har blivit tvungna att använda en hand, pröva att torka er på toa med fel hand!
Det är många saker som har blivit min första i och med denna graviditet. Första gången under kniven, första gången sova över på sjukhus, och första gången som jag har lärt mig hitta på ett sjukhus, som jag knappt har besökt tidigare i mitt 29 åriga liv. Nu springer man runt där som att det vore ens egen baksida.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar